livet från den mörka sidan

första dagen tillbaka på jobbet.
som jag har längtat efter denna dag.
har tjatat o kämpat att få börja jobba igen, inte nödvändigtvis för att jag saknar mina arbetskamrater utan för att det företaget var min bebis en gång i tiden.
jag har varit med o byggt upp det till vad det är idag o jag har saknat "bebisen".
alla tar emot mig med öppna armar och vill att jag ska känna mig taggad till att komma tillbaka.
de vill visa att jag ska känna mig välkommen.

tanken med arbetsträningen är att jag ska komma in i pulsen igen, vänja mig vid det normala arbetstempot och börja känna mig bekväm istället för skamsen.
men sådan förödmjukelse.
förra veckan, inte 4mån sedan då jag först blev sjukskriven, så gavs mitt skrivbord bord bort till en annan.
det har stått där tomt alla andra gånger jag varit nere o varje gång så har jag satt mig i min stol, bara för en kort stund, för att få den där sköna känslan att jo, jag vill tillbaka hit, det är här jag hör hemma.

stundtals känna det som att allt jag har kämpat, stridit o arbetat för har lagts i knäet på någon annan.
jag vet att det låter som en petitess, men det skrivbordet är min plats.
det orättvist av mig att gnälla om en sådan liten sak, men för mig är den stor.
allt annat har tagits ifrån mig...min bil, mina arbetsuppgifter, min plats i företaget, helt enkelt en stor del av mitt liv.
det enda jag fått behålla är den där jävla mobilen, det enda som jag verkligen velat bli av med.
jag har inte bett om att få må dåligt, jag kämpade så länge ändå för min bebis skull.

nu har jag blivit placerad i rummet längst bort, i chefens rum.
mannen som jag haft mest konflikter med under min tid som driftschef
där får jag sitta vid ett stort tomt konferensbord utan dator eller något annat.
istället för att få vänja mig vid pulsen så stoppas jag undan, ingen ser mig och jag vågar inte gå och hälsa för att jag skäms så mycket...jag fick inte ens behålla mitt skrivbord.
om jag vill ha tillgång till dator så får jag gå in till mitt gamla kontor och sätta mig vid bordet/datorn som är tillgängligt till alla.

jag vet inte om jag orkar det här.
det känns bara pinsamt att gå dit o se att allt man skapat, slitit och förstört sig på ges bort till någon annan.
känslan av att jag är tillintetgjord är hemskt realistisk.

måste jag verkligen gå dit imorgon?
jag känner bara för att gråta när jag är där, det är först nu jag inser hur mycket jag har förlorat på allt detta.
jag har fått depression, jag blivit av med en del av mig själv, jag tvingas kämpa varje dag med mig själv, jag måste trilskas med vikten och nu är det bara en lång, lång uppförsbacke för att orka ta sig tillbaka.
JAG ORKAR INTE!!!!!

jag fick inte ens behålla mitt skrivbord, jag hör inte hemma där längre.